Öljättens nye vd ska få personalen att trivas bättre

Bryggeriet är Falkenbergs största industriföretag. Nu vill Otto Drakenberg, nye chefen för Carlsberg Sverige, skapa en bättre företagsanda och bli ett ansikte utåt – även i Falkenberg.

Det går bra för Carlsberg Sverige just nu. Bokslutet för 2007 visade på en kraftig resultatförbättring för företaget, som i Sverige omsätter 3 miljarder kronor. I Falkenberg finns koncernens enda svenska bryggeri för öl och läsk, med 550 anställda.

Men det har varit turbulent på företaget. De bryggerianställda i Falkenberg har till exempel varit missnöjda med personalpolitiken och de ibland okänsliga förändringarna.

Nu har en ny vd, Otto Drakenberg, tillträtt. Han kommer närmast från en tjänst som nordeuropeisk chef för däcktillverkaren Goodyear Dunlop. Till intervjun kommer han i jobbaroverall. Just nu lär han sig verksamheten genom att praktisera i olika funktioner, även på golvet. Han har precis plockat ihop en lagerbeställning som ska gå till Pressbyrån i Skövde.

Hur ser du på din uppgift som vd?
– En av de stora utmaningarna är att se till att vi blir en riktigt attraktiv arbetsplats.

Har personalpolitiken varit ett problem?
– Jag vill inte sätta mig till doms över det som varit tidigare. Men när vi gjorde en medarbetarundersökning under hösten, så visade det sig att vi har ett antal möjligheter att bli en mycket bättre arbetsgivare, både här i Falkenberg och på andra orter.

Men för att var exaktare, vad är problemet?
– Ett av problemen är att vi gått igenom en rad förändringar och sammanslagningar, inte minst när Carlsberg först köpte upp Falcon och sen Pripps, som inte alltid har tagit sin grund i de anställdas situation och behov. Istället har man försökt lösa konsekvenserna för personalen i efterhand. Det tar alltid mycket mera tid än om man har med sig ett medarbetarperspektiv redan från början.

Vad är den viktigaste förutsättningen för att personalen ska trivas?
– Det kanske viktigaste är att jag som anställd ska kunna påverka min situation. Att jag har en chef som är lyhörd, kanske inte alltid gör som jag vill, men som lyssnar till vad jag säger och är beredd att ta intryck.

Var det så man sa till dig när du anställdes som vd:”Vi har ett problem med trivseln och vi tror att du är rätt person att fixa det!”
– Redan innan medarbetarundersökningen genomfördes, så insåg ledningen att det inte stod rätt till med trivseln på olika ställen inom Carlsberg Sverige. Och min profil stämde in på de behov som fanns.

Så du är en trivsam knutte att ha att göra med?
– Jag kan nog vara det utifrån vissa förutsättningar, men jag tror inte att man kommer så långt på att bara vara en trivsam knutte. Men det beror ju på vad du lägger i definitionen.

Spelar det för dig som vd någon roll vad det är för varor du säljer?
– Ja, inom vissa gränser. Jag vill bara arbeta med saker som jag kan stå för och som befinner sig inom lagens råmärken. Men jag har jobbat med väldigt olika saker: hårschampo, cigarretter, bildäck och nu drycker. Allt detta har befunnit sig inom lagens råmärken. Och jag kände mig till och med tätt knuten till mjällschampo.

Cigarretterna då? Finns där ingen moralisk tveksamhet?
– Det kan det göra. Och jag funderade noggrant innan jag tog jobbet. Det här var under ett antal år då jag bodde i Danmark. Och även om Danmark har en lite annan hållning till tobak än Sverige, så var det ett företag som mycket noga följde sina etiska riktlinjer. Vi var inte ute i några gråzoner när det gällde försäljningen.

Men du var exportchef på det danska tobaksföretaget, och därmed var din uppgift att kränga så mycket cigarretter som möjligt!
– Ja, men helt inom lagens råmärken. En av mina marknader var Grekland. Av alla EU-länder så går det nog vildast till i Grekland, såtillvida att många aktörer tänjer på reglerna mer än vad vi skulle göra i Sverige. Men vi höll oss alltid på den säkra sidan, och vi avbröt till exempel den marknadsföring på stränderna som riktade sig till ungdomar. Vi slutade med mycket som konkurrenterna sysslade med för att vi ville kunna se oss själva i spegeln.

Du har aldrig rökt?
– Jag fick frågan av en äldre farbror vid anställningsintervjun på House of Prince, som företaget hette: ”Ryger de, herr Drakenberg?”. Jag svarade: ”Nej, men jag försöker börja.”

Men hur gammal var du då, när du försökte börja?
– Lite över 30. Jag tyckte det såg lite pampigt och flott ut. Men jag har astma så jag hade lite svårt att komma igång med det där. Men jag kan fortfarande ta en cigarrett då och då.

Men du är ju den hälsosamme idrottsmannen. Rökning passar inte riktigt in i bilden?
– Men nu är jag ju inte idrottsman längre.

Vi är därmed inne på din framgångsrika karriär som fäktare. Varför börjar man fäktas?
– Bra fråga. Men en av förklaringarna var släkten. Min bror började fäktas när han fick höra att farfar hade varit världsmästare. Och jag blev flyttad till fäktsalen när min bror redan hade börjat. Min mamma tyckte att jag var stökig, och att det var bra att jag tränade fäktning. Jag var bara fem år, så det var inget fritt och självständigt val. Men sedan blev jag fast i 23 år, och det var naturligtvis mitt eget val.

Hur mycket tränade du?
– Från det jag var tio år och tills jag slutade vid 28 års ålder, så tränade jag två gånger om dagen. Men så småningom lärde jag mig att den stora konsten inte är att träna mer, utan att våga träna mindre. Det var först efter många år som jag vågade vila inför tävlingarna.

Vad är du mest stolt över i fäktningen?
– Det är nog min sista tävling, när vi tävlade i lag och kom tvåa i Europamästerskapet 1994. I en av de sista matcherna, avgörande för om Sverige skulle gå till final, slog jag den regerande ryske världsmästaren genom en avgörande stöt när det bara var två sekunder kvar. Det kändes som bra tajming, för jag visste att jag var alltför utsliten för att kunna fortsätta med fäktning på elitnivå.

Är det en slitsam sport?
– Oj, det är det verkligen! Alla påverkas olika, men jag började tidigt och det slet på olika kroppsdelar. Jag är opererad lite överallt och har plastbitar i kroppen. När jag var tio år kunde jag inte gå till skolan, eftersom mina hälsenor var utslitna. Jag var en av de första som därför fick genomgå behandling med ultraljud.

Drakenberg är en adelssläkt. Har det präglat din uppväxt?
– Inte det minsta. Min uppväxt är präglad av fäktningen. Och det fina med idrotten är att man blir betraktad och behandlad efter hur man själv uppträder och vad man presterar. När jag slutade att fäktas så funderade jag: Vem har jag hittills umgåtts mest med här i livet? Jag insåg att det var min fäktningstränare. Min uppväxt var framförallt en svettig träningslokal utan fönster i Ropsten.

Var bor du?
– Utanför Stockholm, längst ut på Lidingö. Där är jag också uppvuxen.

Men hur mycket kommer du att vara i Falkenberg?
– En del. Det är ju den största enheten med flest anställda. Och ska man bygga upp ett engagemang hos medarbetarna, så kan man inte själv sitta i ett elfenbenstorn. Man måste vara med där det händer.

Nu har det ju varit en bantning av personalen här i Falkenberg? Är ni klara med neddragningen?
– Vi är ganska nära mål, vi slutför den under våren. Men jag antar att du ställer frågan i en vidare mening: Om vi i ett längre perspektiv är klara med effektiviseringarna. Och det är vi naturligtvis inte. Vi måste hela tiden bli effektivare. Den dagen vi trycker på stoppknappen i en sådan process, så kommer våra konkurrenter att köra om oss.

Men hur trygga kan de anställda vara i sina jobb?
– Mitt bästa svar är: Så länge koncernen fortsätter att investera i verksamheten, och i Falkenberg investeras mer än någonsin, så är det en signal om att man vill satsa och tror på oss. Och jag ska göra allt som står i min makt för att göra Falkenberg till en av de ledande dryckesproducenterna i Europa.

Vad vet du om Falkenberg?
– Mina första intryck var att jag hörde det i tid och otid av min förbundskapten i värjfäktning, gamle OS-medaljören Leif Högström. Han tillbringade mycket av sin fritid här, eftersom hans hustru är härifrån. Så han pratade ofta om Falkenberg.

– Men jag hade aldrig satt min fot här förrän jag svängde av motorvägen i höstas när jag för första gången besökte bryggeriet. Förr hade jag hört allt det fina med Falkenberg, nu fick jag ju se att det kan vara ganska grått här också.

Carlsberg är största industriföretaget här. . .
– Ja, och jag tycker att det är intressant att vi är verksamma på en sådan här ort och inte bara i storstäder. Jag tror att vi kan skapa mycket mer för både företag och de anställda på en mindre ort än om vi är en relativt sett mindre aktör på en stor ort. Vi kan skapa en företagsanda. Men det förutsätter också att vi visar vårt ansikte och vårt engagemang även utanför företaget.

Så du ska bli lokal kändis?
– Nu har jag väl inga förutsättningar att bli kändis. Men jag tycker att det är viktigt att företaget inte bara känns igen som ett varumärke, utan att det också har ett ansikte utåt. Jag tänker dra mitt strå till stacken, så att folk får känna mig på pulsen här i Falkenberg.

En given slutfråga: Du dricker öl?
– Absolut. Jag kommer från en familj där man drack öl till maten, svagare sorter naturligtvis, redan under tonårstiden. I början var det nog Pripps. Sen seglade vi mycket i vår familj, ofta söderut. Och då blev det danskt öl. Carlsberg Hof har förblivit
en favorit.

ETT ANSIKTE UTÅT. Carlsberg ska inte bara vara ett varumärke, utan också ha ett ansikte utåt. Otto Drakenberg vill skapa en företagsanda i Falkenberg.